Jag kan inte på rak arm säga när jag började inta föda i fast form. Jag har lite problem med hela "när jag var bebis fick jag näring genom mors e-kupor"-problematiken, så jag har aldrig kommit mig för att fråga när jag började äta vanlig mat (vet dock att jag inte var ett outsiders-fall utan slutade ammas i ett normalgammalt spädbarnsstadie). Anyway. Jag har ätit mat väldigt länge. Hur kan jag då inte kontrollera detta? Vid i princip varje måltid, och säkerligen alla gånger då godis, glass och andra ljuvligheter äts, så slutar jag inte äta fören jag inser att jag mår så illa att jag inte kan röra mig. Det brukar också vara en effekt av att jag äter en måtid på ca tre minuter vilket oftast inte är ett hellyckad koncept. När illamåendet, efter x-antal timmar, börjar lägga sig brukar jag trycka i mig en bit choklad. Att kroppskännedom skulle komma med åren tar jag fullständigt avstånd ifrån.
Nu ska jag (illamående) cykla till Karin Boye-biblioteket. Jag var duktig och gjorde det igår men då var biblan stängd. Vad sänder det ut för signaler till studenterna egentligen att stänga klockan 16? Jag tolkar det som ett statement som bara skriker "Nu är det dags att ta helg ungdomar". Jag ska i alla fall dit idag och vandra omkring bland antropologi och etnologi hyllorna och leta böcker och inspiration. Vissa brukar utyttja databaser för att hitta relevant litteratur, jag föredrar mer att låna random böcker med titlar som eventuellt kan kopplas till det jag skriver om. Sen är det bara börja att manipulera litteraturen och plocka citat ur sin kontext för att påvisa min egen tes. Rena rama hitte-på strategin, I like it!
Dagens citat: Som så många gånger förr, när jag ringer till min far och gnäller över att jag inte har något grepp om mitt uppsatsskrivande och att jag inte vet vad jag håller på med, så tar han en konstpaus och säger eftertänksamt "Frida, det är aldrig för sent för att ge upp". Underbart att höra. Min far som i övrigt har en t-shirt med Apollo 13 snubben Gene Kranz citat "Failure is not an option" har en skön inställning till det här med livet tycker jag. Om att ge upp alltid är en val möjlighet så borde det väl indirekt betyda att man aldrig kan misslyckas. Man hade ett "ge uppande" som alternativ hela tiden och därför så finns inte misslyckandet. Nice
lördag 5 april 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)

1 kommentar:
Frosseri! Älska!
Kanske är det som med späkande och fasta. Man sätter gränser för sig själv och sitt liv genom att begränsa fördointaget. Kontroll!
Jag drömmer om gränslöshet, ett liv utan restriktioner, så jag äter därefter. Noll kontroll!
Skicka en kommentar