a mindfucking vegetable soup

Jag brukar allt som oftast beklaga över hur fruktansvärt dålig jag är i köket. Jag vill här och nu dementera detta. Det är en lögn. Jag kan laga mat, jag vill bara inte alltid göra det. Är det så konstigt, huh? En av anledningarna till att många uppfattar att jag inte har några talanger på detta område är att då man är ett par stycken som ska laga mat ihop så är jag den som inte tar på mig något ansvar. Jag tittar hellre på och pratar om saker som inte har något med matlagandet att göra. På sin höjd brukar jag däför förtros med att hacka lök. Detta faktum att jag inte gör något när jag lagar mat med andra beror inte på att jag inte kan. Det beror på att jag inte orkar. För det första så är det jobbigt att få stekos i ansiktet och det här med att skala potatis, det är djävulens påfund! Det är nog med på min topp tio över tråkigheter här i livet. För det andra så kan andra gärna styra och ställa, jag behöver inte glänsa i köket och visa vad jag går för. Jag vet att jag kan laga mat. I alla fall så kan jag laga mat som jag tycker om. Och när jag oftast är den enda middagsgästen när jag varje dag slavar framför spisen (!) så är det enda som räknas att jag tycker att maten är ätlig. Idag lagade jag en grönsakssoppa. Med en touch av kanel så var kreaktionen komplett och jag är nu både stolt och mätt.

Jag tror att jag kom på varför jag väljer att stå bredvid som ett grottmongo när det vankas kollektiv matlagning. I am a genderfucker. Kvinnan i köket, fuck no! Eller jag kan stå där om det är där festen händer. Men när det bjuds till fest så har jag annat för mig än att få sås i håret och lök-arom i ögonen.

So long, go on
and frig yourself now!