När man vaknar av egen vilja, inser att solen skiner idag också. När man fortfarande är förtrollad av sömnens diffusa tankemönster och väljer att klappa sig själv på axeln och konstatera att man är en bra människa, och att man duger. Då är mornar som de ska vara. Att sedan ta ett steg ut i köket och mötas av världens soligaste korridorare som också blivit förtrollad av sol och blå himmel, då jävlar. Då är man på G. Då är livet som det ska vara... men det är vid sånna tillfällen som jag saknar min förort. Det finns knappt något bättre än att vandra mot johannelundstunnelbanestation med solen i ögonen och ett underbart industriområde bredvid gångvägen. Den märkliga är att jag är ärlig. Det finns inget som kan glittra så fint i solen som betong. Dessa färgglada elsskåp (som står vid gångvägen mot johannelund) får illustrera lite av känslan.Nu lyssnar jag på "you are not alone". Den gamla Michel Jacksom plågan. Hur många tryckare har man inte dansat till den? Jag har insett hur fantasisk gamle gode Michel faktiskt är. Tror nästan att jag ska spendera mina otillräckliga pengar på att köpa 25 års utgåvan av Thriller. För att hylla varenda tryckare han har bjudit på under åren. Tryckare, det fanns ju inget häftigare än att bli uppbjuden av den man var obotligt förälskad i och sakta röra sig i takt till musiken och hoppas att världen skulle gå under just i det ögonblicket (ja, det var nästan så dramatiskt). Jag är till och med villig att hylla alla tryckare man dansat med de man INTE ville dansa med, men som man gjorde ändå, som "pity-dance". Nån måste ju dansa med dom som ingen vill dansa med...jag undrar hur många som pity-dansat med mig under mellanstadiedisconas lopp?
Vilken nostalgi tripp! Och vilken euforisk start på dagen. Ljuvligt. Ikväll blir det antropolog party. Vi är inte bara sköna i våra tanke resonemang, vi är jävligt svängiga på dansgolvet med. Word. Over and out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar