allt slutar glittra, eller gör det?

Den mänskliga hjärnan är ett mysterium. Den har en förmåga att ta saker för givet. Men allt är inte som man kan tro. Inget är som man tror. "Vem ska man tro på när allt är så här" liksom (som DiLeva skulle ha sagt). Min hjärna är bland den omänskligaste jag känner, på gott och ont. Men egentligen är jag inte så speciell som ovanstående kan antyda. Det är bara det att jag är fast här inne, och jag kan aldrig komma ut. Det är ett mysterium.

Jag har en förmåga att oroa mig för saker. Få för mig saker och idéer och klamra mig fast vid dem tills jag blir en näst intill galen typ. Sånt där tjafs med att jag är otillräckligt och att personer är arga på mig. Ibland (eller snarare förr eller senare)kan jag inte hålla mig utan måste få ett svar som bekräftar eller avfärdar min obehagliga känsla. Då är jag mesig och skickar iväg ett sånt där jobbigt sms, och blir helt förstörd när svaret dröjer en timme.

Men... Det spelar ingen roll. Inte när det finns värre saker. Fick ett jobbigt samtal imorse. En vän är sjuk, cancer. Den var godartad och jag hoppas med allt jag kan hoppas med att operationen går bra, och att allt försvinner. Och det inte innebär några komplikationer i framtiden. Allt är så bräckligt och orättvist. Och så sitter jag här och har mage att gnälla över min hjärna. Nu ska jag gå och träna och hoppas att de obehagliga tankarna glöms bort när musklernas obehag tar vid. Jag har också en förmåga att alltid oroa mig för det värsta. Om man tänker att det absolut värsta kommer att hända så kan det inte bli värre. Tror att det är så mitt omedvetna resonerar.